Snön ligger som ett vitt täcke på marken

2014-01-31 | 12:02:00
Iphone 5S + Afterlight

Först ber jag om ursäkt för att jag har varit borta från bloggen så länge...
Patrik kom hem förra helgen och därför tillbringas alla eftermiddagar och helger med honom och då har det tyvärr inte blivit någon tid över till bloggning. Den tid jag ta mig ledigt från Patrik tillbringas tillsammans med körskoleböckerna. Det är två månader kvar till jag fyller 18 och eftersom jag vill ha körkortet tills dess, så gäller det att lägga i med framför allt teorin då det är det jobbigaste att finna tid till.

Annars har det kommit en hel del snö här...
Det har blivit högar med snö i vägkanterna efter att plogbilen varit där och skottat. Jag tycker det är mysigt och framför allt väldigt fint ute nu när snön ligger som ett täcke på marken. Få se om jag ta en fotorunda någon dag igen, nu när det kommit så mycket mer sedan sist.

Inspirationsbok

2014-01-23 | 18:36:00

I julklapp fick jag en prenumeration på tidningen Foto av min farbror och hans familj. Fick fem nummer och första nummret trillade ner i brevlådan igår. Bläddrade igenom den väldigt snabbt, men det verkar vara en bra tidning. Igår köpte jag även ett fint block, eller skrivbok som jag istället skulle kalla det. Tänkte använda den som en liten inspirationsbok där jag skriver ner idéer till bloggen, fotograferingar och även mål och drömmar jag har. Vet att Fanny Staaf har en sådan och det är antagligen därifrån jag fått mig själv till att skaffa en.

VeckoRevyns Linnea Isaksson: "På 37 sekunder insåg jag varför jag har så höga krav på mig själv"

2014-01-22 | 19:37:00





VeckoRevyns webbredaktör Linnea har insett att det inte finns någon "snygghetspott" och tipsar om klippet på 37 sekunder som visar varför vi har så orimliga krav på hur vi ser ut...
 
Såhär funkar snygghetspotten
Tänk dig att du på en fest med härliga människor och du har riktigt trevligt. Du känner dig extra uppåt, nöjd med dig själv och märker att du också får andra skratta och ha roligt. Så kommer en annan person till festen. En person som är superrolig och trevlig och som plötsligt får alla att skratta ännu mer och som plötsligt får allas uppmärksamhet. Här kickar pott-tänket in. Hon är bättre än jag, alltså är jag sämre. Fel fel fel, du är lika bra som innan!


Läs Linneas inlägg HÄR, eller läs det här nedan.
Läs det här inlägget. Det är mycket text, men det är så värt att läsa!




"När jag var 17 år hade jag världens bästa självkänsla. På riktigt. Jag tänkte inte så mycket på hur jag såg ut eller vad andra tyckte om mig. Jag tyckte att det var kul med smink och hår och kläder och spännande med killar, men jag gick alltid efter min egen uppfattning om vad som var snyggt. Jag lovar, det finns bevis och flera gånger i efterhand har jag sett bilder och tänkt: ”Jag fattar inte att mina föräldrar lät mig gå ut sådär”. 

Men någonting hände. För någonstans under de följande tio åren kom en känsla av att inte riktigt räcka till smygande. Nästa år fyller jag 30, jag har sett mig själv som "vuxen" i tio år och min självkänsla sviktar mer än någonsin. Och jag undrar, om jag nu som outvecklad, oproportionerlig, finnig och översminkad tonåring var perfekt enligt mig själv, hur kommer det sig då att 29-åriga välutbildade och självständiga jag har en sämre självbild? Att jag granskar mig själv mer kritiskt nu än då? Ska det inte vara tvärtom, att självkänslan ska öka med åldern? När började den egentligen svikta?

Jag funderar och funderar. Var det när sajter som Snyggast.nu lanserades och man plötsligt fick svart på vitt att tjejer med 10 poäng på snygghetsskalan var något att sträva efter? Var det när jag började jobba i mediebranschen? När jag flyttade till Stockholm? Var det när allt plötsligt skulle fångas på bild och visas upp på Facebook? När alla bilder som inte blev bra plötsligt gick att radera och bara de bästa visades upp? Var det när jag började följa en av Sveriges största bloggare och lätt kunde jämföra liv, lycka och framgång? Eller är det en kombination av allt, som ett glas som sakta fyllts upp? Hur kommer det sig att jag hur vältränad jag än har varit de senaste åren, att hur mycket smink jag än testat och hur många hårförlängningar jag än betalat dyrt för aldrig känt mig perfekt? Den omedvetna bilden av ”perfekt” alltså. För tyvärr så finns den. Överallt, hela tiden. Öppna Instagram, ett magasin, eller en blogg så får du se.

Och vem är det jag vill vara ”perfekt” för? Jag är helt övertygad om att mina vänner, familj och pojkvän (alltså de som betyder mest av allt i hela världen) är tokiga i varenda centimeter av mig, med eller utan hårförlänging och smink. Jag synar mina extensions och skakar på huvudet: VEM ÄR DET JAG INTE DUGER FÖR?

Personliga egenheter är det vackraste som finns, det vet ju alla. Så varför kan jag inte se på mig själv på det sättet? Röster därute viskar att jag duger som jag är och jag hör, men jag har haft så svårt att tro på er. Jag har ju egna ögon att se med. Peppande meningar som "även de mest perfekta har något de inte är nöjda med" och "Det är ju egentligen personligheten som spelar roll" har jag hört, flera gånger och jag håller med, men det biter inte. Inte på mig.

Jag inser att jag beter mig som om det fanns en snygghetspott. En pott av vackert som vi alla tjejer (jo, för i min värld gäller detta bara tjejer) ska dela på. Att ju snyggare någon annan är desto fulare blir jag. För jag jämför mig, och jag gör det i detalj. Jag ser direkt vad någon annan har, vad den personen har tagit av snygghetspotten och får mig att framstå som sämre. Problemet är att jag jämför mig med overkliga bilder och redigerade ideal.

Förra veckan spred sig en film som visar hur mycket man kan fuska med en bild i Photoshop och även om jag sett många liknande klipp förut var det något med just det här som verkligen fick mig att förstå. Förstå att tyvärr så har jag en omedveten bild av hur perfekt ser ut. Jag har själv blivit matad med den i flera år utan att reflektera över den och därför är det extra skönt när den här typen av klipp sprider sig. Då får jag åtminstone EN förklaring till var den ouppnåeliga bilden kommer ifrån.

Jag har äntligen insett att det inte finns någon snygghetspott, att det bara för att någon anses vara snygg, vacker eller har en vältränad kropp inte betyder att jag (eller du eller någon annan för den delen) är mindre bra.

Och plötsligt tror jag att jag förstår varför mamma och pappa lät mig gå ut som jag ville när jag var 17 år. Jag var perfekt enligt mig själv och det finns ingen anledning i världen för en förälder att vilja ändra på det."